Eländes elände...

Denna långhelg (torsdag-söndag) har varit fylld med otrevliga nyheter som känts extra hårda eftersom det drabbat/har kunnat drabba personer som finns närmare mig. Det är inte det att det inte sker hemska saker varje dag utan det är mera det att de händelserna identifierar jag mig inte lika mycket med.Det faktum att det hände en massa sådana hemskheter med kort mellanrum gjorde att jag även reagerade på det eller i alla fall därför att nån som är nära reagerade på det så gjorde jag det också..

Nog med det kryptiska, förstår ni vad jag menar? Det är svårt att uttrycka i skrift varför vissa saker påverkar en mer än andra... Jag är inte den som blir känslomässig över varje hemsk nyhet på tv eftersom jag hellre stänger ute sådant som inte betyder nåt för mig personligen. Detta handlar inte om brist på respekt eller att jag inte bryr mig om att nåt hemskt har hänt. Det är en ren överlevnadsmekanism för att inte fastna i allt detta elände och inte komma loss. Det här leder till att jag inte vill titta på reportage från naturkatastrofer och krig men att jag nog kan titta på det i tv-serier och på film. I de situationerna vet jag att det inte är på riktigt och på nå satt är det också en överlevnadsmekanism som också gör att jag får utlopp for allt det där andra som jag inte tillåter mig till annars.

Hemskhet nr; 1 - Det började förra torsdagen med att jag höll på att prata med Pete på Google Talk då han mitt i allt sa att deras tåg hade krockat med en bil utanför Humppila. Det var en stor chock men jag insåg att han var ju nog okej eftersom han skrev åt mig.. Men i alla fall det var läskigt. Plus att han först meddelade att han trodde att bilpassagerarna hade dött vilket det till all sin lycka visade sig att inte vara sant. Loket blev dock skadat så de backade tillbaka till Humppila och blev tvungna att ta bussen ner till åbo. Jag kunde inte riktigt koncentrera mig på mina arbetsuppgifter den dagen..

Hemskhet nr.2 - Denna är ni all väl medvetna om eftersom det var det ofattbara som hände i Norge. återigen satt jag på jobbet då folk på facebook började diskutera att ngt hade hänt. Jag gick in på flera nyhetssajter och läste och tittade på bilderna från Oslo. Det var hemskt och personligt eftersom jag har varit i Norge och Oslo x-antal ggr plus att jag har bekanta där. Dessutom hade en av mina bekanta studerat där under våren och en av mina tidigare studiekamrater var på semester i Norge då det hände och hade just lämnat Oslo men var i Stavanger. Bara den första nyheten var chockande nog men sen när det bara eskalerade och dödssiffran bara steg.. Usch att nåt sånt kan hända i lilla Norden.. Det är ofattbart..

Hemskhet nr.3 - Jag hann bara komma hem samma fredagseftermiddag och jag stod i köket hos min host familj och diskuterade dagens händelser då jag snappar upp på radion att det har varit en olycka i korsningen Delaware/North. Detta är samma korsning som jag passerar på väg hem varje dag och som jag denna eftermiddag hade passerat med bussen ung. 1 timme tidigare.. Att detta hände så nära in på de två andra gjorde att det fick mig att stanna upp och tänka "tänk om jag hade tagit en tidigare buss..". Huj, jag ryser..

Hemskhet nr.4 & 5 - Dessa två handlar om kändisar och de berör mig inte direkt men nog indirekt. Amy Winehouse dog och en kompis skrev på facebook att ngn hade tänt på Johnny Rotten's hus i London.. Nu börjar vi vara uppe i ganska mycket ren men det är inte över ännu.

Hemskhet nr. 6 - På söndags morgonen kollade jag facebook som vanligt och mina notifications och såg en från vår Lindholm Family Reunion-grupp. Yay tänkte jag först men det visade sig vara helt fel... Det visade sig att vår käre Bob hade gått bort på lördagskvällen. Även om han är en avlägsen släkting var han mycket nära. Han var världens snällaste och fixade en massa saker. Jag är verkligen tacksam över att vi allihopa for på sommarens reunion eftersom vi annars skulle ha ångrat oss så mycket... Det är extra ledsamt eftersom han bara om ngra veckor skulle ha fått se sitt barnbarns barn och det sku ha funnits fyra generationer av Robert Lindholm...

Som ni ser var det ganska omfattande...

På återskrivande,
Sofi

Sleepover x 2 och baseball

På måndagen skulle jag alltså på besök till min supervisor som bor i en suburb till Indianapolis, nämligen Zionsville och som verkar vara riktigt mysigt. Området där hon bor, Austin Oaks, är riktigt posht med många fina och enorma villor. Vi for från jobbet vid 3-tiden för att hinna fånga lite solljus. Vi körde gnm samhället istället för att fortsätta längs hela interstaten för att hon sku handla vin + ville visa mig det. Vi handlade vinet, efter lite om och men med supposedly borttappade telefoner vilket visade sig vara falskt alarm (inte från min sida hör och häpna!). Sedan gick vi in och kollade i en liten butik med designade tygartiklar, tänk Marimekko men amerikanskt :) Kmr tyvärr inte ihåg vad det hette så att ni kan titta själva men fint var det iaf. Hemma hos min supervisor visade hon mig sin trädgård vilken var ganska stor ändå för att vara suburbian. Efter det skjutsade hon mig till Austin Oaks' Community Center där det finns idrottshall och festutrymme samt dagens mål - en pool dit alla i området har en egen nyckel, snacka om lyx. Dock stannade hon inte och solade/simmade med mig eftersom hon hade det ena och det andra att fixa med inför sin semester till Cape Cod som var på inkommande. Jag hade det trevligt om än det hade varit roligare med sällskap. Hon kom efter mig och vi for hem. Medan hon lagade mat fick jag chilla med a magazine. Som förutspått fick jag kokt potatis, yay I've missed that! Också ugnskokt fisk och ratatouille, vilket jag inte trott att jag tyckt om förut. Tydligen är det skillnad på den som kommer från en fryspåse och den som man lagat själv, go figure :P Oops, jag höll på och glömma rågbrödet med den kallrökta laxen, mums! Efter middagen fick jag ännu efterrätt, hallonpaj gjord på färska bär, och vi diskuterade det ena och det andra. Min supervisor är lite av ett healthfreak som stiger upp kl 5.30 om morgrarna för att träna och därför går hon och sova tidigt vilket ledde till att jag hade resten av kvällen dör mig själv till att skriva blogginlägg bl.a. :)

Följande morgon fick jag våfflor som man värmde i brödrosten och till det björnbärs- och hjortronsylt och yoghurt, riktigt lyxigt! Den frukosten sku jag gärna ha igen :) Arbetsdagen sen var ganska busy med en massa ärenden att fixa förutom den numera sedvanliga excel-listan som det var lite drama med p.g.a. olika orsaker. Det gjorde att jag inte gick och hämta lunch utan överlevde på ett äpple istället. Sen var det meningen att jag sku vänta downtown och vi sku fara på baseball men det kom counter orders eftersom the free food vidbaseballen började senare än beräknat. Så jag tog bussen hem och vi åt sandwiches till middag innan vi for downtown till Victory Fields dit vi hade gratis biljetter till matchen Indianapolis Indians-Charlotte whatevers (de var inte vårat lag!). Förutom matchen hade vi också biljetter till picknick-området där det serverades hamburgare, hot dogs, bönor, fruktcocktail och mega chocolate chip cookies för att inte tala om free soda :) Själva baseballen var lite trååkig eftersom jag inte kunde reglerna. Men mitt sällskap var desto bättre; Amos var söt när han ropade 'Score!' när vårt lag var inne och 'Don't Score!' åt det andra laget :) Maten var också awesome i all sin enkelhet, det stämmer som de säger att gratis är gott! :) Grädden på moset kom i en intermission i spelet och ett inslag som typ hette kiss for the camera och en kille friade till sin flickvän! Sånt som bara händer på tv typ, awesome! Dagen hade en bra avslutning efter den stressiga jobbdagen. Men när vi kom hem bar det rakt i säng.

Onsdagen var en vanlig jobbdag och jag fick ett nytt projekt att jobba på tills min supervisor sku komma hem från semestern. Dock var det ingen vanlig annars utan det var Amos femårsdag som han sett framemot sen februari tydligen :p När jag kom hem från jobbet var b-day boy i simskolan och hemma pågick förbededelserna för fullt för kvällens sleepover party; icecream cone cupcakes glaserades, 150 vattenballonger höll på och fyllas och pizza beställdes. Både barn och vuxna dök upp med presenter och det var mat, cupcakes och presentöppning innan vi deog vidare till en öppen gräsplätt i närheten där det blev att testa ngra av de nya leksakerna Amos fått i present plus förstås the epic waterballoon fight - som dock endast tog 10 minuter jämfört med de 2-3 timmar som det tog att fylla dem... Sedan for de vuxna och de minsta av barnen hem medan de sex barnen + Amos såg på How to Train a Dragon, en animerad film om vikingar. Jag hade inte sett den förr (och såg int den färdigt heller) men den var rolig! Förutom att jag störde mig på att the so called vikings hade skottsk accent, what's up with that?!? :)

Oh well det var den halva veckan. Resten av veckan har kommit med en hel del otrevliga nyheter som jag gärna sku vara utan..

På återskrivande,
Sofi

Ett par dagar fyllda med aktiviteter

Denna helg blev lite mer aktiv än de två senaste i och med att jag hade lite aktiviteter inplanerade. Det började på lördagsförmiddagen med att jag följde med Alicia och hennes två flickor Liani och Marley till världens största barnmuseum som vanligtvis har jättedyrt inträde. Dock tack vare Alicias membership slapp jag in gratis! De har verkligen ansträngt sig och byggt upp en massa fantastiska lekvärldar åt barnen; allt från dinosaurier och kinesiska drakar till Barbie och Dora & Diego-land (efter ett barnprogram som lär barn lite spanska, det första programmet i sitt slag) fanns det att bekanta sig med. Vi var bara där i två timmar så vi hann förstås bara se en liten del. Lite besviken är jag över att jag inte hann se Barbie fashion-avdelningen. Efter muséet var det meningen att vi sku ha ätit lunch på restaurangen Zest men p.g.a. att adressen inte var nerplitad hittade vi inte dit utan det blev Taste istället. Och det var minsann ingenlet down! Det var jättebra! Man kunde bygga sin egen sallad vilket jag gjorde och den var awesome. Väl hemma igen pratade jag med pojken där hemma innan det bar iväg till poolen, denna lördag igen! Det var som vanligt trevligt och skönt att svalka sig i vattnet. Jag fick också en ny vän i form av en liten flicka som frågade om jag ville leka med henne och vara hennes vän. Inte kan man ju säga nej till ngt sånt även om det kändes lite skumt. Lördagens middag var som vanligt yummie! På kvällen tittade vi som tidigare nämnt på The American starring George Clooney och Irina Björklund (ni vet hon som spelar huvudrollen i Colorado Avenue och Minä ja Morrison) faktiskt i ung. 5-6 minuter, hur coolt är inte det!

Söndagsmorgon hade jag egentligen tänkt spendera med en yummie waffle på Taste (blev inspirerad från förra visiten) men eftersom jag var för lat för att fara iväg blev det istället att laga egna plättar som jag avnjöt med honung och blåbär i avsaknaden av maple syrup. Medan familjen var i kyrkan passade jag på att träna lite i vardagsrummet. Jag har laddat ner ett par gratis träningsappar till min iPad, bl.a. cardio och yoga. Blev dock avbruten av Jehovas Vittnen som knacka på och överlämnade en inbjudan vilken jag min vana trogen rev i små bitar och slängde i roskisen. Jag tyckte det var lite dålig stil att mamman tagit med sig dottern för sympati... Efter träningen pratade jag först med Pete på FaceTime och sen med Hanna på Skype. Mycket treligt! På eftermiddagen tog jag en tur med bussen till Glendale Mall där jag skaffade mig en carry on-väska från Macy's (jag skicka ju hem den andra me Pete) och födelseagspresent och lite annat smått och gått från Target. På kvällen var det åter dags för Sunday night dinner. Dock gillade jag förra veckans middag med det andra neighbouhoodet bättre men det blev ändå lite intressanta diskussioner, bl.a. med Chris the dentist.

I måndags efter jobbet som vi slutade tidigt fick jag följa med hem till min supervisor. Mer om det, tisdagens baseball och onsdagens barnkalas är på kommande.

På återskrivande,
Sofi

Ps. Austin Oaks heter området där min supervisor bor i Zionsville, IN. Check it out!
Ds.

The American Paradox

Så ni som har gått och väntat (!) här kommer nu inlägget the American paradox. Och vad är nu denna paradox funderar ni säkert. Jo, alltså förhållandet mellan social och pryd vilket inte är i balans utan snarare har det tippat över åt båda hållen. Ännu mer intressant blir det om man jämför det med finska förhållanden som är quite the opposite.

Om vi börjar med amerikanernas sociala sida. Jag visste ren från början att amerikaner är mer utåtriktade, direkta i sitt sätt och mer konverserande men inte var jag ändå helt beredd. Som reserverad finländare tar det ett tag att vänja sig vid att alla försäljare hälsar på en när man kommer in i en butik och de frågar om man letar efter nåt speciellt samt berättar om specialerbjudanden. Detta gäller egentligen all servicepersonal som överlag är mer utåtriktade och sociala än sina finländska counterparts. Pete sammanfattade detta med att amerikanerna jobbar för dricks och det ligger väl någonting i det. Dock slutar inte vänligheten och the in-your-faceness här utan den sträcker sig till gemene man på gatan. I min guidebok för international scholars som jag fick från the Office of International Affairs (OIA)kallade de det för att amerikanerna tycker om att ha casual friends eftersom de flyttar runt så ofta. Detta betyder alltså att vilken random människa som helst, speciellt på busshållsplatser och på bussen men också i butiken, kan börja prata med dig om de mest konstiga eller personliga saker. T.ex. börja en gubbe på en busshållsplats ha en lång utläggning för mig och Pete om hur världen sku bli mer fredlig och hur han göll på och skriva sin bok. Jag har också haft en gubbe som berättat åt mig, också på en busshållplats, om hur dålig relation han hade till sin bror som brukar röka på men som han nu sku fara och hälsa på. Sakta men säkert håller jag på och vänja mig vid detta. Amerikanerna ger också komplimanger åt vitt främmande människor. Två ggr på samma dag (!) fick jag komplimanger för min KMart solhatt och den sista fråga också ifall hon kunde få den (!). Notera, detta var två kvinnor och den första riktigt knacka mig på axeln för att säga det. På 4 of July hade jag på mig min nya fotlånga, mönstrade tubtoppklänning och fick då tre komplimanger av tre män; två ggr för klänningen och en gång för kjolen (!). Jag har också blivit tilltalad på olika sätt allt från mam, young lady och miss till sweetie och honey (det förstnämnda oftas av män och det sistnämnda av kvinnor). Det är minsann omtumlande för en finländare som är van vid att folk mindar theirown business och stirrar ner i marken. Dock finns det förstås amerikanska undantag också, tänk New York t.ex.

Det som jag tycker att är paradoxalt är att även fast amerikanerna är så friendly och talkative med complete strangers är de helt megapryda när det kommer till att visa sin kropp och att tåla nudity. Detta var jag också medveten om från tidigare gnm historier som utbytesstuderanden som varit i USA berättat och från utisar från Nordamerika som varit hos oss. För det första märkte vi dett ren i VA Beach där det, på gottoch ont (tolka nu inte detta på fel sätt) fanns en enda topless dam på stranden. Vi är vana från Medelhavets solsemestrar att se vår fare share av detta. Som sagt ta nu inte detta på fel sätt, det är inte så jag speciellt gillar att se dessa Medlhavskvinnor, i medelåldern ofta, visa allt. Dock tycker jag att det visar på ett sundare förhållande till sin kropp att man inte bryr sig ifall man inte ser perfekt ut utan det är okej ändå. För det andra betyder detta att jag, hör och häpna, i min halterneck-topp och bikinibyxor av hipstermodell vid poolen där vi simmar på lördagar ofta är den som har den scimppigaste baddräkten. Kan ni tänka er det? Här är standarden, om man inte är tonårsbrud, att ha åtminstone ett simdräktslinne och gärna och en bikiniunderdel med kjol alternativt en baddräkt. Det extremaste jag sett var en kvinna som hade typ en enkel sommarklänning men i baddräktstyg.. Min hostmamma förklara detta med att folk inte vill visa upp sin kropp om den inte är perfekt. Istället försöker de täcka så mycket som möjligt. Alltså INTE ett sunt förhållande till sin kropp. Annars när det kommer till simbassänger är det ingen i utomhuspoolen som ngnsin sku använda duscherna eller omklädningsrummen där utan alla komme färdigt ombytta och ignorerar faktumet att man borde duscha innan man går i poolen. På IUPUI Natatorium (ett gammalt ord för simhall) byter folk faktiskt om där och duschar! Men förstås inte Finnish style utan det finns duschdraperier för duscharna och efteråt byter folk om till vanliga kläder på toaletten (där mind you toastolarna saknar lock) och inte i omklädningsrummet. Och förstås finns det ju ingen bastu, nej hemska saker där sku man ju måsta va naken! Detta för mig in på den tredje och sista saken gällande amerikanernas prydhet nämligen just naket. Här i lördags kollade jag och mina hosts på filmen The American (se den om ni inte har sett den!) och när det kom en sexscen spola min hostmamma fram filmen^^ Det gick tydligen inte att titta på det. Min hostpappa var dock cool med det.

Jag vet att det ena inte förutsätter det andra men jag tycker att det är en intressant jämförelse att de sociala amerikanerna är pryda och ovilliga att visa sin kropp medan de reserverade och mind-your-own-business-finnarna inte har några som helst problem med att gå i bastun eller ett duschrum med vitt främmande människor.

Det var det som jag har tänkt på ett tag. Nu fick ni reda på det.

På återskrivande,
Sofi

Dagens program so far...

Idag har det varit lite omvaxlande pa jobbet. Imorse borjade jag med att fixa lite egna grejer pa datorn men sedan hade jag i uppgift att koordinera busstransporterna till field tripsen. Det var relativt enkelt att fixa det forsta men det ledde aven till lite re-scheduling av programmet. Sedan hade vi staff meeting i en dryg timme och efter det at jag mina lunch smorgasar innan jag fortsatte med nasta bussplanering. Det gick fort och den tredje kan jag bara skissa lite sa nu ar jag tillbaka till att jobba den elandiga mejlinglistan vilket gor att mina fingrar flyger annanstans pa tangentbordet... Jag har bl.a.:

• pratat med Pete pa GoogleTalk
• facebookat; last kommentarer, svarat pa kommentarer, skrivit kommentarer etc.
• last bloggar
• kommenterat bloggar
• kollat efter en ny profilbild till fb fran mitt Picasa-album
• skrivit detta inlagg :)

Ikvall efter jobbet ska jag stanna kvar downtown och forst utratta lite arenden som att antligen hitta en ny svart ladervaska, toppar till jobbet och/eller en fodelsedagspresent at Amos, min busunge har, som fyller 5 ar. Ngra tips pa vad man kan ge at en aktiv unge som alskar Starwars och Sesame Street och som just nu har borjat ta simlektioner? Alla tips ar valkomna! Sen sa joinar min host familj mig och vi ska kombinera middags picknick med att lyssna pa en GRATIS konsert i serien Concerts by the Canal  hostat av Indiana Historical Society som jag namnde tidigare. Ikvall ar det Beatles Tribute som galler! Sa yay for det!

Andra planer som jag har pa kommande ar att jag pa lordagmorgon kommer att aka med Alicia och hennes dotter till The Children's Museum of Indianapolis som tydligen ar det storsta i sitt slag i varlden och som ocksa passar for vuxna. Det som Alicia vill se bl.a. ar en ny China exhibit eftersom hennes dotter gar pa Chinese camp denna manad (hur coolt ar inte det?!?). Dessutom sa har de ocksa en utstallning med akta movie props, I like! Dessutom sa skrev Alicia att jag garna far stanna hos dem resten av dagen och sen ga med dem pa en gratis konsert i en park nara dem! Later frestande men jag maste kolla med mina hosts om det funkar forst :)

Men nu kanske jag kanske ska aterga till jobbet.. Eheh..

Pa aterskrivande,
Sofi

PS. Inlaggen publiceras i finsk tid for jag har inte andrat blogginstallningarna  ifall ni undrar^^ Om ni vill rakna om sa rakna 7 timmar bakat!
DS.

Jobbrelaterat sen sist...

På jobbet har jag egentligen inte haft några riktiga wow-uppgifter men det är spännande att följa med hur riktigt kontorarbete går till. Att sitta framför en dator hela dagarna i ända är dock ingen dans på rosor kan jag säga. Speciellt inte i ett kontor med förinställd airconditioning, alltså kaaallt! Jag sitter mest och klickar igenom en excel-fil full med namn och googlar dem, vilket förbättar mina googling skills men samtidigt är det dåligt för arm och nacke. Som tur är har jag bara en 170 namn kvar att gå igenom... Det får dock vänta nu för jag har fått en annan uppgift nämligen att planera och koordinera busstransporterna till field tripsen för Tsuda-programmet i augusti. Jag är nämligen IndyGo-experten medan Lauren som är programansvarig är bortskämd med sin bil.. Så lite bra i alla fall att jag inte valde att hyra bil. (Fotnot: Jag funderar dock att i något skede ändå göra det så att jag sku kunna se lite mer av resten av Indiana, typ ta en helg och göra dagsutflykter.)

Jag har dock inte bara jobbat med min lista utan jag har också varit kontorshjälpreda, d.v.s. kopierat papper och scannat in dokument (som visade sig vara mer krångel än förutspått för att få alla sidor att stanna kvar i samma dokument) för att sen skicka dem till någon. Jag har också provat på att vara PA åt min supervisor vilket innebar att jag sprang till cafét one block away och köpte yoghurt parfait plus att jag hämta hennes FedEx-paket från receptionen. Jag har också nu måndag och tisdag lekt vikarierande sekreterare, eller egentligen office manager, då ordinarie var sjukledig. Jag fick sitta vid hennes desk med nyare dator och TVÅ skärmar (det underlättade såå mitt googlande och jämförande med excel-filen) och svara i telefonen när det ringde. Det var kanske inte så anträngande men nog lite spännande att mitt i allt kastas in i en sån situation.

Jag har mest haft med mig lunch till jobbet men två ggr (förra torsdagen och nu i tisdags) har jag varit ut och äta. I torsdags var vi till ett ställe som jag tror hette Eat Sandwiches där man fick designa sin egen smörgås eller sallad, lite som subway. I tisdags var vi till en matvagn vid the Farmer's Market bredvid Wishard Hospital. De hade organiska produkter från the slow gardens bredvid White River State Park. Lunchsällskapet har varit office manager Camilla och Alicia som hade Camillas jobb tidigare första gången och andra gången bara Alicia.

On a good note verkar det äntligen vara finalised att jag får följa med till Chicago, awesome! En extraplats i bussen har det alltid funnits men lov om extra rum på hotellet fick klartecken först idag. Inte för att jag kommer att få det rummet själv men det bryr inte jag mig om. Jag menar, hur många ggr har jag inte delat hytt med vitt främmande människor eller sovit på ett skolgolv fullt med folk, kända och okända, män och kvinnor? No biggie!

På kommande har jag ett inlägg som jag vill ägna åt vad jag kalla den amerikanska paradoxen! Det ni!

På återskrivande,
Sofi

My host family och den presbyteriska kyrkan

Jag har inte berättat så mycket om min host familj men de består av pappa Nathan, mamma Sarah, Amos som snart fyller fem år och Flannery som är 16 månader. De bor i ett tre våningshus. Nu tänker ni alla wooow, men ni måst komma ihåg att husen här är mycket smalare än hemma. Jag har dock hela vinden, tredje våningen, till mitt förfogande vilket är väldigt lyxigt. Dock blir det jättevarmt där uppe men jag har ac och en takfläkt så det är ok.

Nathan jobbar för kyrkan som musikansvarig men han har även bl.a. hand om byggnades underhåll. Han komponerar ny musik till gamla texter och t.o.m. helt egna sånger! Sarah är hemmamamma. Familjen är aktiva i sitt church community på ett helt annat sätt än hemma. De flesta av deras närmaste vänner är därifrån och de har knytkalas-middag hemma hos nån varje söndagkväll.

Som ett socialt experiment följde jag med till kyrkan förra söndagen. Det är alltså frågan om en presbyteriansk kyrka och skillnaderna är måånga jämfört med hemma. Här kommer en lista med några av de (de som jag kommer ihåg):

• Varje söndag håller de TVÅ gudstjänster och båda är fullsatta... Majoriteten är barnfamiljer eller par i 30-40 år åldern.

• Det bjuds på kaffe och bagels med cream cheese i kyrkan och folk går upp och hämtar mitt under gudstjänsten, precis när de känner för det.

• Vid första anblicken ser kyrkan ut som hemma men sen inser man skillnaderna. Det finns inget altare och ingen predikstol utan istället finns det en scen där hela orkestern sitter, jup det är en hel orkester med två gitarrer och vanligen också en hel stråkensamble, och det står en talarstol där också och bord framför scenen.

• Pastorn var casually klädd i slacks, ljusblå skjorta och ljusblå slips. Han betedde sig också lite annorlunda än vår präst. I ett skede satt han sig ner på knä och böjde sig framåt vilket syntes odd i mina ögon.

• Innehållet är både lika och olika. Likheter var att det sjöngs psalmer, bads böner, lästes ur Bibeln, hölls predikan och nattvard. Men det gjordes inte på samma sätt! Psalmerna var flera och till ny musik eller nykomponerande, ingen orgel här inte! När de bad bön knäppte de inte händerna utan de böjde sig framåt, lite och så lite mera. Bibelläsningen gicks igenom under predikan mycket mer än hemma och allt byggde egentligen på pastorns tolkning av texten. Texten var också en sån som jag inte tycker mig ha hört förr. Nattvarden gick till så att alla kom upp och hämtade bröd och vin/grapejuice av folk som jobbade för kyrkan. Brödet var riktigt bröd som bröts och alla åt det för sig själva. Vinet/juicen fick man i en liten kopp som togs med till platsen och det dracks samtidigt när alla satt sig.

• Ett inslag i gudstjänsten som vi inte har hemma var att pastorn kallade upp personer ur församlingen, eller vad det kallas, till scenen. I söndags var det två stycken som var nya medlemmar i kyrkan som kallades upp. Pastorn började med att säga att han hade sett dem tillsammans och frågade om de dejtade (vilket de gjorde). Tänk er ifall nåt sånt sku ske hemma! Skandal! Sen var det också en man som hade att berätta om hur man kombinerar sitt jobb med sitt egentliga kall i livet.

• Kollekten skickas runt mitt i allt bara och den går till att betala lönerna åt de som jobbar i kyrkan. Folk betalar ett average av tre procent av sin inkomst men det finns de som betalar 30%.

• Gudstjänsten avslutas med musik och alla barn är välkomna fram och dansa. Där inns det rytminstrument som de får använda. Också under gudstjänsten, under musikinslag händer det att folk sätter upp en hand och följer med.

• Efter gudstjänsten stannar folk kvar och minglar och socialiserar en bra stund.

Det är med andra ord mindre strikt och ceremoniellt. Det har följt med i tidsandan och anpassats till moderna sammanhang. Vår kyrka borde också sluta vara så konservativ och öppna upp ännu mer än det är nu. Då skulle säkert flera gå till kyrkan.

På återskrivande,
Sofi

Ps. Feel free att komma med kommentarer och frågor!

4th of July!

Denna USAs födelsedag som banken One America uttrycktde det passade jag på att ta del av de gratiserbjudanden som fanns till bud. För det första hade Indiana History Center öppet (vilket de inte annars har på måndagar) och guess what det var gratis! Nu har jag lärt mig bl.a. att David Letterman är från Indiana, att Indiana av tradition röstar republikanskt (undantag Lyndon B Johnson och Barrack Obama (!)) och att Cole Porter var från Peru, Indiana. Det var en mycket fin byggnad med allt från utställningar till bibliotek. En sak som jag var för feg att prova kallades för "You were there" och idén var att ett historiskt fotografi hade återskapats med live actors så att man steg in i den tidsåldern och fick fråga vad som helst. Jag banga dock ur när jag insåg vad det handlade om.. Waaay too scary for me.. Sorry Hanna, men jag chickened out.. Hursomhelst, så byts dessa fotografier ut varje halvår ungefär och två som fanns nu som live upplevelser var ett från 1920s prohibition tid och ett från Robert Kennedys tal på 1960-talet. Förutom detta kunde man läsa om Indianas immigration genom tiderna, se foton från när olika presidenter och presidentkandidater besökt Indiana, läsa om vad man kan göra på sommaren, se en film kallad Indiana Legends om vilka berömdheter som är från Indiana och sist, men inte minst, kunde man besöka Cole Porter-rummet där man fick önska musik från en meny som sen framfördes av live sångare som också svarade på frågor. Med andra ord var det en ganska gemytlig upplevelse.

Sen gick jag längs kanalen till Circle Center Mall och köpte en SubWay-sallad och en blåbär-ananas smoothie från Frullati (mitt nya favvo-ställe). Tillbaka till kanalen för att äta min lunch och efter det bestämde jag mig för att hastigt utforska ännu ett museum nämligen The Eiteljorg Museum of American Indians and Western Art som dagen till ära också hade fritt inträde! Det var inte riktigt min typ av museum men utställningen RedBlack som handlade om Native Americans med Afro-American heritage, eller tvärtom, var riktigt intressant eftersom jag inte har vetat så mycket om det innan. De har nog fått utstå dubbla dosen scorn jämfört med att bara vara den ena eller den andra.

Efter det bar det av till kanalen igen för att lyssna på lite patriotisk brass-musik i konsertserien Concerts on the Canal som fortsätter ännu fyra-fem veckor till på ursprugsdag torsdag. På en grässluttning mot kanalen hade folk samlats med sina filtar och picknickstolar för att lyssna på orkestern som spelade på andra sidan framför Indiana History Center. Alla ställde sig upp för nationalsången som var första stycket men till min förvåning var det nästan ingen som sjöng med... Konstigt.. Kanske det är för att den är så svår att folk inte vågar sjunga offentligt. Eller nåt.

Det var slutet på mitt downtown-äventyr och jag tog bussen hem. Där hade vi middag med två andra familjer och det var riktigt trevligt; god mat (Bl.a. grillad tonfiskstek vilket jag inte provat förr men som var yummie och oväntat nog inte fisksmakande, quinoasallad med bl.a. pickled jalapenjo och mumsig vaniljpannacotta med svartvinbärssås), trevligt sällskap och intressanta diskussioner. Dagen till ära hör fyrverkerier till som kronan på verket. Min hostpappa Nathan hade kommit på den briljanta idén att vi skulle klättra upp på det platta taket på en del av deras kyrka. Mycket spännande att klättra upp i min klänning! Dock visade sig att några träd skymde sikten men egentligen var det ganska häftigt att se hur det lyste upp genom träden. Eftersom vi var i USA sköts fyrverkerierna från en skyskrapa och de var otroligt stora och häftiga även av en som sett fyrverkerier av den finska mästaren i konsten. En nyhet för mig var figurfyrverkerier; smileyn, hjärtan och en fjäril bl.a. Spännande! Runt omkring oss sköt en massa andra också fyrverkerier och det var svårt att bestämma sig vart man skulle titta. När vi kom hem var jag exhausted och stupade i säng men sömnen kom inte direkt eftersom inte alla hade slutat att fira utan bl.a. grannarna smällde fire crackers ännu ett bra tag.

Allmänna observationer som jag gjorde var att folk inte precis klädde uppsig utan det var mer t-shirt och jeans i blått, rött och vitt med eller utan flaggmönster. Så stolta är amerikanerna iaf. Bl.a. såg jag en tant i slitna ljusblåa jeans med små amerikanska flaggor på, vitt linne och en scarf med amerikanska flaggan på knuten runt halsen -> trashy patriotic :) Min hostmamma Sarah hade först sagt att allt skulle vara stängt men sen visade sig att allt i princip var öppet och hon sa att jo de brukar ha extra sales.. Hmm.. Men ledig från jobbet var jag, yay!

På återskrivande,
Sofi

Första dagarna på jobb!

Det var en nervös dam som blev eskorterad till jobbet. När det var dags att säga hejdå börja jag nästa gråta.. Det var nog lite hemskt men det var bara att gaska upp sig och göra sig redo.

Och sen visade sig att jag inte hade behövt vara särskilt ner nervös alls. Dock kändes det som att min supervisor inte alls hade läst mina papper. För det första börja hon med att hälsa på mig på finska, höh.. Plus att hon antog att jag också sku bli lärare "som de som varit där tidigare". Nå iaf, vi hade ett staff meeting och alla presenterade sig för mig. Dock var inte alla på plats men här kommer en lista på dem alla ändå direkt:

• Director och professor Ulla Connor: min supervisor som ursprungligen är från Finland och som har varit vid ÅA ett tag. Hon är en kändis inom området och har publicerat tuusentals artiklar, bokkapitel och böcker. Än så länge har jag inte haft så mycket kontakt med henne eftersom hon hade möte (torsdagen) och sen har hon varit borta. Får se ännu ifall det stämmer som Brita sagt att hon kan vara en riktig slavdrivare...

• Kathryn, vice och forskningsansvarig: Hon kommer och går som hon vill på centret tydligen; jag har bara sett henne en gång, då jag kom... Åt henne ska jag hjälpa till och vara typ research assistant med deras health literacy project. Idag skummade jag igenom det som det har gjort med diabetes. Spännande insikter som man kan dra från relationen mellan vilka ord nån använder och hur bra de är på att sköta om sin sjukdom.

• Lauren, training ansvarig: Det är med Lauren som jag hittils mest har arbetat och som jag kommer att vara med mest i framtiden också. Hon är jättetrevlig och sympatisk. Första dagen erbjöd hon sig att gå med mig till kampus på lunchen och visa mig runt lite. Hon t.o.m. erbjöd mig att komma med på en workshop nästa dag om reader expectations och hur man ska utnyttja dem då man skriver persuasively. Inte nog med det, hon kom och hämtade mig på morgonen så att jag inte behövde ta bussen![Workshopen, eller egentligen föreläsningen, var mycket intressant och underhållande eftersom Dr. Gopen var mycket bra på att göra det underhållande. 90 minuter gick väldigt fort!På föreläsningen träffande jag också en av centrets grad.students som ska jobba för dem i höst.]Det training program som jag kommer att jobba med mest upptar tre veckor i augusti då det kommer 16 stycken japanska 18-21åringar från Tsuda College för att gå en kurs kallad "Women in Leadership". Kursen är lite i stil med Skottlands kursen eftersom det både är lektioner och field trips men ändå annorlunda. Dels är detta eftersom lektionerna kommer att vara i oral och written skills, alltså mycket mer interaktiv än vår kurs. Dessutom kommer deras oral ability att bli assesed direkt när de kommer och utvecklingen följs upp med att de sen när de kommit hem får ett diplom med hur de har blivit bättre. Dt bästa med den här kursen för mig är dock att jag högst antagligen får komma med till Chicago, yay! Annars handlar det om att förbereda material, vara class assistant i writing classen och diverse annat allt-i-allo.

• Sekreterare och allt-i-allo Camilla: Det är med Camilla som jag har mejlat och hållit kontakt. Hon var precis lika trevlig som hon verkade från emailen. Det är lite ledsamt att hon bara kommer att vara med juli ut men hon har sagt upp sig eftersom hennes mamma är dålig. Camilla är den som fixar med allting och som håller ordning. Det som jag håller på med nu är en uppgift åt Ulla men den avlastar Camilla. Jag håller på och går igenom en konferens-mejlinglista och googlar och ser ifall personerna finns kvar där de var tidigare. Folk har jobbat på den tidigare och alla från Indiana University är genomgådda men ändå är jag bara på C...

• Abby, fellow intern: Skillnaden dock mellan Abby och mig är 1) att hon är amerikan, 2) att hon har varit vid ICIC redan två månader, 3) att hon jobbar bara tisdag och onsdag, totalt 10h i veckan medan jag ska jobba 35h.. och 4) hon är den jag kommer att jämföras mot, iiik (hon verkar mycket smartare än jag..). Vi kommer att jobba tillsammans med Tsuda ren imorgon med att plocka ihop välkomst-mapparna och annars kommer vi nog att hjälpas åt.

Det var alla, om man räknar bort Honnor som inte är ordinarie på centrer utan som bara är lärare på Tsuda-kursen. Hon är dock en spännande karaktär, mycket amerikansk till sättet! Som ni märker är det ändå ett litet center och alla är inte där alla dagar men det är ganska trivsamt. Dock har jag inte haft så mycket att göra annat än att läsa in mig på allt som jag kan hamna att hjälpa till med och att påta med mejling-listan i excel. Så mycket skärmstirrande och stillasittande (aj min svanskota..)... Men i sinom tid ska det väl komma mera att göra bara de bestämmer sig för vad de ska låta mig göra.

Allmänt om stället så har jag insett hur mycket mera lärar-aktigt jobbet är för vissa där. Lauren håller i training program för medical interns och vi ska hålla en kurs om ledarskap. Jag visste ju ren om allt detta på förhand men det har inte slagit mig förrän nu att lite pedagogik sku ju int ha varit fel i detta jobb heller... Ooops...

Nog om jobbet so far, i de kommande inläggen blir det host family, OIA och allmänna intryck.

På återskrivande,
Sofi

Första dagarna i Indianapolis

26 juni - Koooma
När vi anlände till Indianapolis Union Station cirkus kl 11 på morgonen var vi helt slut efter ett dygns resa att vi sen på hotellet hamnade ien slags koma av sömnbrist. Detta betydde att vi inte överhuvudtaget gjorde något utanför vårt rum på hela söndagen. Vi tittade på amerikansk tv och jag blev helt förtjust i the food channel! Jag menar program som Kid in a Candystore och Cupcake War, kan det bli bättre?!?

27 juni - Utforskande av staden
Vi bestämde oss för att utforska downtown och shopping centret the Circle Center Mall. Första anhalt var dock att skaffa busskort åt mig från IndyGo, Indianapolis lokaltrafik. Vi var dock inte längre i shoppingcentret än att vi strosade runt hela och tittade i lite butiker. Sedan gick vi via Indianas regerinscentrum längs kanalen mot IUPUI Kampus. Det är verkligen en annan känsla på ett riktigt kampus med öppna platser som sammanbinder de olika byggnaderna än med ÅA där bygnaderna visserligen är nära varandra men med gator emellan vilket gör att kampus-känslan försvinner. Längs med ena sidan av kampus rinner flode White River där också kanalen utmynnar. Efter kampus letade vi upp byggnaden som kommer att vara min arbetsplats för de kommande månaderna; the Emilie Buildning designad av Kurt Vonnegut. Vi fortsatte att kolla in Indianapolis utbud av war memorials och jup det fanns ett för varje krig men här var de ännu mera centrerade än i DC; de följde efter varandra som i en allé. WWII Memorial var helt klart mest imponerande. Sedan blev det postkontoret efter frimärken och tillbaka till the mall och middag på Chick-fil-A. Där blev vi servade av en man som när han fick höra att vi var från Finland provade sina geografikunskaper på oss. Han visste att vi gränsade till Ryssland och att Sverige också var en granne, men Norge kunde han inte placera :p. Eftersom vi tydligen har blivit för gamla för att gå ut njöt vi av en skön hemmakväll framför TV:n som avslutning på dagen.

28 juni - IMA och Wal-Mart
Direkt efter frukost tog vi bussen till Indiana Museum of Art (IMA). Där såg vi alla möjliga utställningar: europeisk konst i mängder (Chagall, Monet, Van Gogh, Turner (iaf my fellow English students känner till honom ;p) etc.), amerikansk konst (där jag inte kände igen namnet på en enda...), asiatisk konst (japansk och kinesisk basically), afrikansk konst ( ända från norr till söder och allt däremellan, dock ingenting från Gambia men dock från Senegal) och contemporary art som i min smak mest var weird. Dock fanns det en häftig installation. Det var typ en upphöjd golvyta av ett genomskinligt matial som man fick stiga upp på. Igenom det såg jag först bara en massa olika färger. Sen läste jag informationen om verket och då såg jag plötsligt armarna på alla de tusentals lilleputtar som höll upp golvet. Häftigt! Dock tyckte jag bäst om modeutställningen där de hade blandat mode från jordens alla hörn och indelat dem inte enligt det most obvious, d.v.s. område, utan de hade gjort de enligt material, så t.ex. fjädrar, paljetter etc. De hade också en interaktiv avdelning där man fick titta och KÄNNA på olika klänningsmodeller från 1800-talet och framåt, tufft! Efter vi utforskat alla tre våningar på insidan av muséet var vi värda lunch. Muséets food court serverar fräsch och god mat i alla smaker. Jag åt jordgubbssallad och Pete pizza. Vi hade på dessa tre timmar bara sett hälften av vad som var möjligt; vi hade nämligen utsidan kvar som innehöll två olika saker, eller egentligen tre. Först var det IMAs egen trädgård och sen kom Oldfields eller Lilly House och dess trädgårdar. Den första innehöll skulpturer och den andra var både mysig med sin små stigar genom olia delar av trädgården och pampig med sin långa allé. Vi besökte också själva Lilly House som har hostat först en annan familj och sen fyra generationer Lillys (de med läkemedelsbolaget, Petes kunskap int min). Men nu är det ett museum där man kan gå omkring och se hur det såg ut och det finns information om familjerna och också hur det sett ut genom historien. Riktigt intrerssant faktiskt. Sedan fanns det bara det nya projektet 100 Acres kvar som är ett område med öppna ytor och en sjö. Utspritt där finns olika installationer gjorda av konstnärer. Vi bestämde oss för att gå direkt till en installation gjord av en finsk konstnär, Tea ngnting. Det var ett skepp ute i sjön som typ en modern ark och det kom konstiga ljud från den, lite spooky faktiskt även om det var ljust. Det är tur att det är stängt på kvällen dock...

Efter fem timmar museum, så kulturell har nog aldrig Pete varit (och utan att klaga!), for vi vidare med bussen till nästa stop, Wal-Mart. Dock tog det ett tag att komma fram eftersom vi missade med busshållplatserna. Istället fick vi först utforska surroundingen. Men väl framme kunde vi utforska ett av de sista amerikanska måstena på vår resa. Pete hade nu också kommit fram till att han ville ha en iPad som var svart, men lika svårt som det var att hitta en åt mig var det nu för honom. Wal-Mart hade bara en, och den var vit, och Best Buy bredvid hade bara vita också. Så förutom groceries var vi empty handed. Kvällen blev en favorit i repris angående underhållning plus packande och vi var t.o.m. så trötta att vi somnade fullt påklädda då vi vilade...

29 juni - Sista dagen tillsammans på två månader
Denna sista dag tillsammans packade jag ihop de sista av mina saker och efter frukost tog vi bussen till White River State Park där vi tog en av vandringslederna och promenerade längs floden på utsidan av zoo:t, över bron och tillbaka på andra sidan. Sen var det tillbaka till hotellrummet, ta de mesta av mina saker och fara iväg och dumpa grejer till min värdfamilj. Och gissa om jag var nervös för att träffa dem! Det visade sig dock att det var helt onödigtför Sarah, mammani familjen, var helt jättetrevlig. Jagsåg dock bara halva familjen vid det tillfället. Eftersom vi inte hade hittat en iPad åt Pete Tog vi sen bussen åter till Best Buy för enligt hemsidan skulle det finnas en enda svart inne. Och mycket riktigt, efter lite väntande och letande av personalen hittade de den! Lycka! Sen fortsatte vi till en skobutik som hade sale; köp ett par få det andra för 50%. Jag hittade ett par flip-flop sandaler med kilklack och Pete hittade äntligen ett par sandaler/tofflor som passade bra. Efter lite grocery shopping på Wal-Mart tog vi bussen till downtown. Men innan vi gick till hotellet åt vi varsin pizza slice på vad som påstods vara Indianapolis bästa pizzeria. Väl hemma blev jag uppassad till max, fick t.o.m. kläderna strykta tills följande dag.

Nästa inlägg handlar om hur jag har det on my own!

På åtskrivande,
Sofi

Virginia Beach

21 juni - Ankomst, brunch, supply shopping och finally the beach!

Upon arrival, insåg vi att vi hade beräknat lite fel men efter en dyr taxiresa och ett snällt hotell var vi incheckade ren kl 8 på morronen. Nap, följt av bruch på Burger King och inhandlande av förnödenheter s.s. beachtovel, limsa och poptarts. Därefter utlistande av bussystemet innan vi äntligen kom till den ljuvliga stranden som tillsynes aldrig tog slut. På hemvägen vimsade vi på lite innanvi hittade hem. People, America is NOT made for walking...

22 juni - En dag på stranden

Vi var ute lite mer i tid och njöt hela dagen på stranden efter en American breakfast at Denny's (en diner-kedja). Sola, läsa bok och leka i de härlig vågorna i vatten som inte alls var kallt så fort man kommit i :) Lovely! På kvällen avnjöt vi vad 7/11 kunde erbjuda nämligen hot pockets och vin för lite på 3 dollar. Inte helt illa faktiskt.

23 juni - En amerikansk "park" och lite mera beach häng trots risk för thunderstorms

Vår plan var att kolla in parken bredvid stranden. Som alla andra amerikanska parker vihar stött på var inte hel,er den här som hemma utan mera som en nationalpark vilket vi kom fram till att den här också var. Det var dock en fin oas att vandra i även om vi (läs: jag) var trötta efter promenaden till parken. Hemma skulle vi kalla upplevelsen för attha gått en naturstig typ genom ett orört område med stigar genom skogen. Sedan blev det lite strandhäng trots risken för åska. Molnen såg hotfulla ut men de gled bort och det var faktiskt rätt skönt att slippa direkt solsken. Det var ju ändåv varmt! Middag på Pizza Hut, buffén en liten besvikelse pga avsaknaden av färsk Hawaii. Dock botades det med ett dopp i hotellpoolen innan vi chillade framför tv:n med det som återstod av vårt vin.

24 juni - Amerikansk midsommar: shopping at the mall plus middag at DK's Grill Mongolian BBQ

Många härliga plagg och prylar fick följa med mig från Pembroke Mall; linnen från Debs, klänning och kjol från Kohl's, present åt Petes lillasyster från Claire's. Dessutom fick jag smeka (få int fel idéerna nu bara) Janet Evanovich's nyaste bok på Barnes and Noble, himmel! Dessutom mathandlande på K Mart därifrån jag också fick en efterlängtad solhatt med rosa band för endast $5 :) Vår fantastiska midsommaraftons middag avnjöts på DK Grill Mongolian BBQ. Ända sedan jag första gången upplevde denna typ av matlagning har jag varit hooked men har inte kunnat uppleva det förrän nu. Om ni nån gång har chansen rekommenderar jag varmt att ni provar på denna ädla form av matlagning som härstammar från Djingis Khans sätt att laga mat. Mongolisk mat alltså, kolla upp det här. Väl hemma på hotellet blev det att packa, packa...

25 juni - Avfärd från VA Beach

Woo en dygnslång resa VA Beach - Richmond - DC - Baltimore - Pittsbourgh - Indianapolis... I Richmond fotade jag stadion där ett band spelade utanför och en baseball match skulle hållas. På sleeping coachen från Baltimore till Pittsbourgh hade vi en chaufför som presenterade sig med följande ord:

My name is Earl

De första dagarna Indianapolis återstår ännu att berätta om men snart borde jag vara up to date!

På återskrivande,

Sofi

Blogging from my iPad for only 3,99€

Jup, det stämmer mitt första köp från App Store (alltså excluding free apps) blev en blogg-app, yay! Blogsy som jag läste en review att ska vara den bästa blogg-appen out there. And so far so good!

Jag vet att jag har varit dålig på att uppdatera, ett blogginlägg på 3 veckor is not cool... Men om vi tar det from when I left off the last time så kommer vi snart ikapp! Ni som är observanta märker att det nu fattas en dag i programmet i det förra inlägget. Detta är för att jag hade börjat datera Connecticut inte bara fel, utan också för tidigt. Men aaanyway...

18 juni - Farsdag i USA, möte m småkusiner o pizza party

Småkusin Johan anlände, not a talkative person men helt trevlig. Han ska gifta sig i september och förra helgen (!) var möhippan. Everything's bigger in America... Sen var det pizza party vid Verna (min pappas kusin) pool dit småkusin Cheryl med familj (man och 2 barn; 13 o 8). Yummy pizza från Tootzie Patza vilket betyder kokko i huvudet på italienska. Newsflash: pizzasmaken allas-vår-favorit Hawaii är tydligen exotisk i USA eftersom första gången pappas kusin åt det var, hör och häpna, på Åland!

19 juni - NYC take two

"Gamlingarna" hade fått nog av storstaden men inte vi yngre så det blev ännu en resa med tåget till New York. Denna dags program:

• Battery Park med statyn som överlevde WTC & Staten Island ferry tur/retur för att ta kort på Frihetsgudinnan; nice and cheap och lite köande.

• Promenad genom Financial District; Wall Street (jääätte tiny gata), New York Stock Exchange och Ground Zero som just nu inte är så mycke Zero utan snarare en gigantisk byggarbetsplats.

• Promenad till Brooklyn Bridge inklusive photo shoot a la woman waiting under bridge for lover (tydligen en klassisk pose vilket min syster - romcom experten i familjen - upplyste mig om.

• Chinatown och Little Italy där det förstnämnda håller på att uppsluka det sistnämnda vilket jag tycker är lite saf eftersom jag gillar italienskt bättre än kinesiskt. I alla fall åt vi italiensk isglass och jag fick titta på handväskor medan de andra snällt väntade på gatan.

20 juni - Bye bye CT, hello Greyhound!

Avsked från familjen och pappas kusier och det var dags för Petes och mitt äventyr med Greyhound till Virginia Beach. Helt ok sätt att ta sig fram på men man ser nog en massa underliga personer där specielt på Port Authority i New York.

VA Beach får ett eget inlägg för jag kommer inte ihåg allt just nu... Men på återskrivande. Ha det bra alla!

Sofi